I detta ögonblick hördes åter en gnäggning, ditförd av nattvinden.
— Det är femhundra steg framför oss, återtog d'Artagnan.
— Ja, herre, inföll Mousqueton, omkring femhundra steg härifrån ligger ett litet jakthus.
— Mousqueton, tag dina pistoler, sade d'Artagnan.
— Jag håller dem redan i handen, min herre.
— Tag dina ur hölstren, Porthos.
— Jag har dem.
— Bra, sade d'Artagnan, i det han även fattade sina, nu förstår du väl meningen, Porthos?
— Inte alldeles.
— Vi äro stadda i konungens tjänst.
— Ja visst.
— För konungens tjänst fordra vi dessa hästar.
— Alldeles riktigt, sade Porthos.
— Gott, till verket utan ett ord vidare!
Alla tre gingo framåt i mörkret, tysta som vålnader. Vid en sidoväg sågo de ett ljus lysa mellan träden.
— Där ligger huset, viskade d'Artagnan. Låt mig hållas, Porthos, och gör som jag.
De smögo sig från det ena trädet till det andra och kommo fram på tjugu stegs avstånd från huset, utan att någon sett dem. Här sågo de vid skenet från en lykta fyra hästar av gott utseende i ett lider. En betjänt höll på att ansa dem. Bredvid hästarna lågo sadlar och betsel.
D'Artagnan närmade sig nu hastigt och vinkade åt sina båda följeslagare att hålla sig på några stegs avstånd.
— Jag köper dessa hästar, sade han till betjänten.
Denne vände sig förvånad om, utan att svara.
— Hörde du inte, din slyngel? återtog d'Artagnan.
— Jo, svarade betjänten.
— Nå, varför svarar du inte då?
— Därför att de här hästarna inte äro till salu.
— Då tar jag dem, sade d'Artagnan.
Han lade nu handen på den häst, som stod närmast. I det-
