— Akta er för att döda era hästar! ropade d'Artagnan skrattande.
— Giv fyr! röt intendenten.
Ett sken, liknande en blixt, upplyste vägen, och i samma ögonblick, som knallen ljöd, hörde de tre ryttarne kulorna vina omkring dem och förlora sig i luften.
— De skjuta som tölpar, sade Porthos. Bättre sköt man på kardinal Richelieus tid. Kommer du ihåg vägen till Créve-Coeur, Mousqueton?
— Ah, herre, jag tycker mig känna det ännu i högra skinkan.
— Är du säker på, att vi äro dem på spåren, d'Artagnan? frågade Porthos.
— Ja för tusan, hörde du inte?
— Vad då?
— Att dessa hästar tillhöra herr de Montbazon.
— Än sedan?
— Herr de Montbazon är fru de Montbazons man.
— Och fru de Montbazon …
— Är hertig de Beauforts älskarinna.
— Aha, då förstår jag, sade Porthos. Hon hade anordnat ombyten åt flyktingen.
— Alldeles.
— Och vi sätta efter hertigen med samma hästar, som han nyss begagnat.
— Du har verkligen en överlägsen intelligens, min käre Porthos, skämtade d'Artagnan.
En hel timme jagade de framåt; hästarna voro vita av lödder, och blodet rann ur deras sidor.
— Vad är det som syns där borta? sade d'Artagnan.
— Du är ganska lycklig, som kan se något i detta mörker, sade Porthos.
— Det är gnistor.
— Ja, jag såg dem också, sade Mousqueton.
— Ah, skulle vi då ha hunnit upp dem?
— Här ligger en död häst! ropade d'Artagnan, i det han
