Kvidande hade Mousqueton glidit ned av sin häst, emedan det sår, han fått, ej tillät honom att sitta i sadeln.
Då d'Artagnan varseblev de nya ryttarne, hade han stannat och laddat om sin pistol. För övrigt fanns på hans nya häst en karbin vid sadelbommen.
— Här är jag nu, sade Porthos. Ska vi vänta eller angripa?
— Låt oss angripa dem! sade d'Artagnan.
— Gott, sade Porthos.
De höggo sporrarna i hästarnas sidor. Ryttarna voro blott tjugu steg framför dem.
— I konungens namn, ropade d'Artagnan, låt oss slippa fram!
— Konungen har ingenting här att göra, svarade en dov och vibrerande stämma, som tycktes komma ur en sky, ty ryttaren närmade sig, inhöljd i en virvel av damm.
— Gott. Vi få väl se, om konungen inte skall fram över allt, återtog d'Artagnan.
— Låt se, sade samma röst.
Två pistolskott avlossades nästan på samma gång, det ena av d'Artagnan, det andra av Porthos motståndare. D'Artagnans kula slog av hatten på hans fiendes huvud, kulan från Porthos motståndare gick genom halsen på dennes häst, vilken genast stupade.
— För sista gången … vart ämna ni er? frågade samma röst.
— Åt helvete! svarade d'Artagnan.
— Gott, var då lugna, ni komma snart dit.
D'Artagnan såg en muskötpipa riktas mot honom; han fick ej tid att draga upp en ny pistol ur hölstret, men påminde sig ett råd, som Athos fordom givit honom; han lät sin häst stegra sig, och kulan träffade djuret mitt i bringan. D'Artagnan kände hästen svikta under sig, och med sin vanliga vighet kastade han sig åt sidan.
— Men för knäveln, yttrade samma vibrerande och gäckande röst, det här är ju en hästslakt och inte en strid man mot man. Låt oss draga värjan, min herre, värjan!
