— Gärna, svarade d'Artagnan. Det är just min sak.
Med två språng var d'Artagnan mitt framför sin motståndare, som hoppat av sin häst, och vars klinga nu korsade hans. Med sin vanliga skicklighet hade han engagerat värjan i ters, hans favoritgarde.
Under tiden hade Porthos knäböjt bakom sin häst, som skälvde i dödskampen, och höll en pistol i vardera handen.
Striden mellan dArtagnan och hans motståndare började. D'Artagnan anföll enligt sin vana häftigt, men denna gång hade han träffat en fäktare och en hand, som gåvo honom full sysselsättning. Två gånger återförd i kvart, tog d'Artagnan ett steg tillbaka. Hans motståndare rörde sig ej, d'Artagnan återkom och engagerade åter i ters.
Två eller tre stötar riktades å ömse sidor utan påföljd. Gnistorna yrde om klingorna.
Slutligen ansåg d'Artagnan stunden vara inne att försöka sin mest omtyckta fint; han förberedde den med skicklighet, utförde den med blixtens snabbhet och måttade stöten med en kraft, som han trodde oemotståndlig.
Stöten parerades.
— Mordious! utropade han med sitt mest gascogniska tonfall.
Vid detta utrop studsade motståndaren tillbaka, sköt fram sitt blottade huvud och bemödade sig om att i mörkret urskilja d'Artagnans anletsdrag. D'Artagnan, som fruktade en fint, höll sig nu på defensiven.
— Akta er! varnade Porthos sin motståndare. Jag har ännu två pistoler laddade.
— Så mycket större skäl att ni skjuter först, svarade främlingen.
Porthos sköt … en blixt upplyste stridsplatsen.
Vid detta sken uppgåvo de båda stridande var sitt rop.
— Athos! skrek d'Artagnan.
— D'Artagnan! utropade Athos.
Athos höjde sin värja, och d'Artagnan sänkte sin.
— Aramis, ropade Athos, skjut inte!
— Ah, är det du, Aramis? sade Porthos.
