Han kastade ifrån sig sin pistol. Aramis satte sin i hölstret och stack sin värja i slidan.
— Min son! sade Athos, i det han räckte d'Artagnan handen.
Det var den benämning, han förr i tiden givit sin vän, då han velat betyga honom sin tillgivenhet.
— Athos, svarade d'Artagnan, i det han vred sina händer. Du tar honom alltså i försvar? Och jag, som hade lovat att föra honom tillbaka, levande eller död! Åh, jag är vanärad!
— Döda mig, sade Athos, i det han blottade sitt bröst, ifall min död är nödvändig för din heder.
— Åh, ve mig, ve mig! utropade d'Artagnan. Det fanns blott en man i världen, som kunde hejda mig, och mitt olycksöde skulle just föra denne man i min väg. Ah, vad skall jag nu säga kardinalen?
— Ni skall säga honom, min herre, svarade en röst, som hördes över hela stridsplatsen, att han skickat mot mig de två enda män, som voro i stånd att övervinna fyra, att man mot man kämpa mot greve de La Fère och chevalier d'Herblay och att ej giva sig för ett mindre antal än femtio.
— Prinsen! utropade Athos och Aramis på samma gång, i det de gjorde en rörelse för att lämna plats åt hertig de Beaufort, medan d'Artagnan och Porthos däremot togo ett steg tillbaka.
— Femtio ryttare, mumlade d'Artagnan och Porthos.
— Se er omkring, mina herrar, om ni tvivla därpå, återtog prinsen.
D'Artagnan och Porthos blickade omkring sig; de voro i själva verket alldeles omringade av en hel trupp ryttare.
— Vid bullret av er strid, mina herrar, fortfor hertigen, trodde jag, att ni voro minst tjugu, och jag återvände därför med alla dem, som omgåvo mig, trött vid att ständigt fly och längtande efter att själv få draga värjan … men ni voro endast två.
— Ja, monseigneur, sade Athos, men som ni själv sagt, två lika goda som tjugu.
— Nåväl, mina herrar, edra värjor! sade hertigen.
