— Våra värjor! upprepade d'Artagnan, i det han lyfte upp huvudet och återkom till sig själv. Våra värjor … aldrig!
— Nej, aldrig! ropade Porthos.
Några av ryttarne gjorde en rörelse.
— Ett ögonblick, monseigneur, sade Athos. Några ord!
Han närmade sig prinsen, som lutade sig mot honom, och till vilken han med låg röst yttrade några ord.
— Som ni önskar, greve, svarade prinsen. Jag står i alltför stor förbindelse hos er för att kunna avslå er första anhållan. Skingra er litet, mina herrar, sade han till sitt följe. Herrar d'Artagnan och Porthos, ni äro fria.
Befallningen åtlyddes genast, och d'Artagnan och Porthos funno sig nu utgöra medelpunkten i en vid krets.
— Nu, d'Herblay, sade Athos, stig av hästen och kom med.
Aramis steg ned och närmade sig Porthos, under det Athos gick fram till d'Artagnan. Alla fyra voro åter förenade.
— Min vän, sporde Athos, ångrar du ännu, att du inte utgjutit vårt blod?
— Nej, svarade d'Artagnan, men jag är ledsen över att se oss mot varandra, vi, som alltid varit så nära förenade, jag är ledsen att vi mötas i motsatta läger. Ah, nu kommer ingenting mer att lyckas oss!
— Ack, min Gud, nej, nu är allt förbi, sade Porthos.
— Nåväl, gå då över på vår sida, sade Aramis.
— Tyst, Aramis! avbröt Athos. Åt sådana män som dessa föreslår man inte något dylikt. Om de slutit sig till Mazarins parti, är det därför, att deras samvete förmått dem därtill, liksom vårt drivit oss att sluta oss till prinsarnas.
— I alla fall äro vi nu motståndare, sade Porthos. För tusan, vem kunde väl någonsin ha trott det?
D'Artagnan sade ingenting, han suckade blott.
Athos betraktade dem och tog deras händer i sina.
— Mina vänner, sade han, saken är allvarlig, och mitt hjärta blöder, som om ni stungit tvärsigenom det. Ja, vi äro åtskilda, det är den stora, den bedrövliga sanningen, men ännu
