ha vi inte förklarat varandra krig … vi kunna kanske ännu komma överens … ett sista möte är oundgängligt.
— Jag för min del yrkar därpå, sade Aramis.
— Jag samtycker därtill, svarade d'Artagnan.
Porthos nickade bifall.
— Låt oss då, fortfor Athos, utsätta en mötesplats, som ligger bra till för oss alla, och låt oss vid denna sista sammankomst definitivt bestämma vårt ömsesidiga förhållande och den hållning vi böra iakttaga mot varandra.
— Gott! svarade de tre andra.
— Ni äro alltså av samma tanke? frågade Athos.
— Ja, fullkomligt.
— Nåväl, mötesplatsen då?
— Passar Place Royale er? frågade d'Artagnan.
— I Paris?
— Ja.
Athos och Aramis sågo på varandra. Aramis gav ett bifallande tecken.
— Må det bli Place Royal då, sade Athos.
— När?
— I morgon kväll, om ni så vilja.
— Äro ni återkomna då?
— Ja.
— Hur dags?
— Klockan tio på kvällen, passar det er?
— Utmärkt.
— Därav skall följa fred eller krig, sade Athos, men vår heder förblir åtminstone oförkränkt.
— Ah, mumlade d'Artagnan, vår militäriska heder är redan förlorad!
— D'Artagnan, genmälde Athos allvarsamt, jag svär, att du gör orätt, om du tänker på det där. Jag för min del tänker blott på en sak, nämligen att vi korsat våra klingor. Ja, fortfor han med en skakning på huvudet, du har själv sagt det, olyckan hotar oss. Kom nu, Aramis!
— Och vi, Porthos, sade d'Artagnan, låt oss återvända och underrätta kardinalen om vår vanära.
