— Gallerporten är stängd, sade Aramis, men om ni tycka om svalkan under träden och en ostörd enslighet, så hämtar jag i Hôtel de Rohan nyckeln, och vi kunna där inne ha det så bra som möjligt.
D'Artagnan blickade omkring sig i den på platsen rådande skymningen, och Porthos dristade sticka sitt huvud mellan två gallerstänger för att söka genomtränga dunklet där inne.
— Om ni föredraga ett annat ställe, mina herrar, sade Athos med sin ädla och övertygande stämma, så välj själva.
— Nej, denna plats tycks mig vara den mest lämpliga, om herr d'Herblay kan skaffa oss nyckeln, svarade d'Artagnan.
Aramis avlägsnade sig genast, i det han gav Athos en vink att inte stanna kvar ensam inom räckhåll för d'Artagnan och Porthos, men den, åt vilken detta råd gavs, smålog föraktligt däråt och tog ett steg fram mot sina gamla vänner, vilka båda stodo stilla på sin plats.
Aramis hade verkligen gått att klappa på porten till Hôtel de Rohan. Han kom snart tillbaka med en man, som sade:
— Ni svär det, min herre?
— Se där, svarade Aramis blott, i det han gav mannen en louisdor.
— Ah, ni vill då inte svära på det, herre? återtog portvakten, i det han skakade på huvudet.
— Ack, kan man väl svära på någonting här i världen? genmälde Aramis. Jag försäkrar blott, att dessa herrar i denna stund äro våra vänner.
— Det är sant, sade Athos, Porthos och d'Artagnan kallt.
— Hörde du? viskade d'Artagnan t111 Porthos.
— Vad då?
— Att han inte ville svära.
— Svära … på vad då?
— Den där karlen ville ha ed av Aramis att vi inte skulle slåss på Place Royale.
— Och Aramis ville inte svära?
— Nej.
— Låt oss då vara på vår vakt.
