D'Artagnan ryste ofrivilligt vid skramlandet av nycklarna.
Han satt kvar till häst och ville ej stiga av; han betraktade järnbommarna, de djupa fönstren och de tjocka murarna, vilka han icke sett förr annat än från andra sidan löpgravarna, och som för ett tjugutal år sedan ingivit honom en sådan fruktan.
En klockringning hördes.
— Jag måste lämna er, sade herr du Tremblay. Man kallar mig för att skriva ut fången. Farväl till härnäst, herr d'Artagnan!
— Jag vill bli hängd om jag besvarar din avskedshälsning, mumlade d'Artagnan för sig själv, i det han ledsagade sitt kraftuttryck med det mest behagliga småleende. Bara efter att ha väntat fem minuter på gården här känner jag mig sjuk. Hellre doge jag på halm, vilket sannolikt blir min lott, än jag samlade tio tusen livres ränta som guvernör på Bastiljen.
Han hade knappt slutat denna monolog förrän fången blev synlig. Vid hans åsyn ryckte d'Artagnan till av en överraskning, som han dock genast undertryckte. Fången steg upp i vagnen utan att visa något tecken till att han igenkänt d'Artagnan.
— Mina herrar, sade d'Artagnan till de fyra musketörerna, man har ålagt mig största vaksamhet över fången, och som det inte finns lås för vagnsdörrarna, tar jag plats bredvid honom. Herr de Lillebonne, var god och tag hand om min häst.
— Gärna, min löjtnant, svarade den tilltalade.
D'Artagnan steg av, lämnade sin hästs tyglar åt musketören, steg upp i vagnen, satte sig bredvid fången och sade med en röst, som icke förrådde den minsta sinnesrörelse:
— Kör i trav till Palais-Royal!
Vagnen rullade iväg. D'Artagnan passade på tillfället i mörkret under valvet, som de foro igenom, och kastade sig om halsen på fången.
— Rochefort! utropade han. Det är verkligen ni! Jag har då inte bedragit mig.
— D'Artagnan! utbrast Rochefort i sin tur förvånad.
— Min stackars vän! fortfor d'Artagnan. Som jag inte sett er på fyra eller fem år, trodde jag att ni var död.
