Därpå vände han sig till Aramis.
— Aramis, sade han, bryt av din värja.
Aramis tvekade.
— Du måste, sade Athos; därpå tillade han med lägre och mildare röst: Jag vill det.
Ännu blekare, men kuvad av denna åtbörd och besegrad av denna röst, avbröt Aramis med sina händer den böjliga klingan, lade sedan armarne i kors och avbidade, skälvande av raseri, vad som komma skulle.
Denna rörelse kom d'Artagnan och Porthos att rygga tillbaka, d'Artagnan drog icke sin värja, och Porthos stack åter sin i slidan.
— Aldrig, sade Athos, i det han sakta lyfte högra handen mot himlen, aldrig, det svär jag på denna högtidliga afton inför Gud, som ser och hör oss, aldrig någonsin skall min värja korsas med edra, aldrig skall mitt öga kasta en vred blick på eder, aldrig mitt hjärta hysa en känsla av hat mot eder. Vi ha levat tillsammans, hatat och älskat gemensamt, utgjutit och blandat vårt blod, och kanske, må jag tillägga det, finnes mellan oss ett ännu starkare band än vänskapens, kanske finns det ett brottsligt förbund, ty alla fyra ha vi dömt och avrättat en mänsklig varelse, som vi måhända inte hade rättighet att skilja ifrån livet, ehuru hon snarare tycktes tillhöra avgrunden än denna värld. D'Artagnan, jag har alltid älskat dig som en son, Porthos, vi ha i tio år sovit vid varandras sida, Aramis är er bror liksom han är min, ty Aramis har älskat er som jag ännu gör och alltid kommer att göra. Vad betyder väl kardinal Mazarin för oss, som betvingat handen och hjärtat på en sådan man som Richelieu? Vad betyder väl den eller den prinsen för oss, som befäst kronan på en drottnings huvud? D'Artagnan, jag ber dig förlåta, att jag i går korsade min klinga med dig. Aramis ber även Porthos förlåta sig. Hata mig nu, om ni kunna, men jag svär, att jag trots ert hat endast skall hysa aktning och vänskap för er. Upprepa nu mina ord, Aramis, och om de sedan vilja, om du själv vill det, så låt oss skiljas från våra gamla vänner för alltid.
Det uppstod ett ögonblicks tystnad, som avbröts av Aramis.
