— Jag svär, sade han med klar panna och uppriktig blick, men med en röst, som ännu darrade av hans häftiga sinnesrörelse, jag svär, att jag inte mer hyser något hat till dem, som voro mina vänner, jag beklagar, att jag korsat min klinga med din, Porthos: Jag svär slutligen, icke blott att min aldrig skall riktas mot ert bröst, utan även att i djupet av mina hemligaste tankar icke skall finnas en skymt av agg till er. Kom, Athos!
Athos gjorde en rörelse för att avlägsna sig.
— O nej, nej, gå inte! utropade d"Artagnan med denna plötsliga, sällsynta hänförelse, som röjde hans i grunden varma hjärta och hans själs naturlige ädelhet, gå inte ännu, ty även jag har en ed att avlägga. Jag svär att jag ville utgjuta ända till sista droppen av mitt blod för att fortfarande vara aktad av en sådan man som du, Athos, och avhållen av en sådan man som du, Aramis.
Han störtade sig i Athos famn.
— Min son! utropade Athos, i det han tryckte honom till sitt hjärta.
— Och jag, sade Porthos, jag svär ingenting, men jag kvävs, för tusan! Om jag skulle slåss mot er, tror jag, att jag utan motstånd skulle låta sticka värjan tvärs igenom mig, ty jag har aldrig i hela livet hållit mera av någon annan än av er.
Den hederlige Porthos smälte i tårar och kastade sig i Aramis armar.
— Mina vänner, sade Athos, se där vad jag hoppades, se där vad jag väntade av två hjärtan sådana som edra. Ja, jag har sagt och säger ännu en gång, att våra öden äro återkalleligen förenade, om vi också vandra på skilda vägar. Jag aktar dina åsikter, d'Artagnan, jag aktar din övertygelse, Porthos, men fastän vi kämpa på olika sidor, så låt oss dock förbliva vänner. Ministrar, prinsar, konungar skola försvinna som böljor i en ström, det borgerliga kriget skall slockna som en låga, men vi … komma att stå kvar … jag anar det.
— Ja, sade d'Artagnan, låt oss alltid vara musketörer och ha till vår enda fana den där ryktbara servetten från bastionen Saint-Gervais, på vilken den store kardinalen lät brodera tre liljor.
