drunkna. Han släppte efter tyglarna och högg sporrarna i hästens sidor; djuret, jagat av smärta och kännande sig ha fria tyglar, hoppade över ett slags skrank, som omgav landningsbryggan och störtade sig i vattnet, som rördes upp i vågor, stänk och skum omkring honom.
— O herre! utropade Olivain förskräckt. Herre Gud, vad gör ni?
Raoul styrde sin häst bort till den olycklige, som befann sig i fara. Det var för övrigt en övning, vari han var ganska hemmastadd. Uppfödd på stränderna av Loire, hade han så att säga blivit vaggad i dess vågor, väl hundrade gånger hade han till häst passerat floden och minst tusen gånger summit över den. Med blicken mot den tid, då han skulle göra vicomten till krigare, hade Athos velat härda honom genom alla sådana övningar.
— Min Gud! utropade Olivain förtvivlad, vad skulle väl greven säga, om han såge er nu?
— Greven skulle göra som jag, svarade Raoul, i det han häftigt jagade på sin häst.
— Men jag då … jag då! ropade Olivain, i det han biek och förtvivlad red omkring på stranden. Hur skall jag komma över?
— Hoppa, din kruka, hoppa i! ropade Raoul, under det hans häst alltjämt simmade.
Därefter sade han, vänd till främlingen, som tjugu steg ifrån honom arbetade av alla krafter för att hålla sig uppe:
— Mod, min herre, mod! Jag kommer till er hjälp.
Olivain red fram till vattnet, ryggade tillbaka, tvingade hästen att stegra sig och lät honom vända om. Driven av blygsel, störtade han sig slutligen i, såsom Raoul gjort, men skrek i detsamma:
— Hjälp, jag drunknar, vi äro förlorade!
Emellertid avlägsnade sig färjan hastigt, bortförd av strömdraget, och man hörde skrik från dem, som bortrycktes med densamma.
En gråhårig man hade från färjan kastat sig i strömmen och simmade av alla krafter bort mot den person, som höll på
