att drunkna, men det gick för långsamt för honom, ty han måste simma mot strömmen.
Raoul fortsatte sin väg och närmade sig sitt mål, men både häst och ryttare, från vilka han ej vände sina blickar, sjönko allt mer och mer. Hästen hade endast näsborrarna över vattenytan, och ryttaren, som släppt tyglarna under sina ansträngningar, utsträckte sina armar och lät huvudet sjunka tillbaka. En minut till, och allt skulle vara förbi.
— Mod! skrek Raoul, mod!
— För sent! mumlade den, unge mannen … för sent!
Vattnet steg över hans huvud och kvävde rösten.
Raoul kastade sig av sin häst och överlämnade åt denna att rädda sig själv. Etfter tre, fyra simtag var han helt nära den drunknande. Han fattade dennes häst vid kindkedjan och lyfte dess huvud över vattnet; djuret andades nu lättare och fördubblade sina ansträngningar som om det förstått, att någon kommit det till hjälp. Därpå fattade Raoul den unge mannens ena hand och förde den till hästens man, varuti han grep tag med hela envisheten hos en drunknande. Viss om, att ryttaren ej skulle släppa taget, sysselsatte sig Raoul nu endast med hästen, vilken han styrde mot stranden, i det han hjälpte honom att klyva vattnet och sökte uppmuntra honom med smackningar.
Plötsligt kände djuret botten och satte fötterna på sanden.
— Räddad! utropade den gråhårige mannen, då även han fick fotfäste.
— Räddad! flämtade den unge adelsmannen, i det han släppte hästens man och gled ur sadeln i Raouls armar.
Raoul bar den nu avsvimmade upp på gräsvallen och lade ned honom där, löste upp hans halsduk och knäppte upp häktorna på hans jacka.
En minut därefter var den gråhårige mannen vid hans sida.
Efter mycken jämmer och många korstecken hade även Olivain slutligen uppnått stranden, och färjkarlarne styrde, bäst de förmådde, åt land, med tillhjälp av en stång, som händelsevis fanns ombord på färjan.
