Tack vare Raouls och den äldre mannens omsorger, återvände småningom färgen på den medvetslöses kinder; han öppnade sina ögon, vilka till en början syntes något förvirrade, men snart riktades på hans räddare.
— Ah, min herre! utropade han, det var er mina blickar sökte, utan er hade jag nu varit död, trefaldigt död!
— Men ni ser, min herre, att man åter väckt er till liv. Vi sluppo alla ifrån äventyret med ett bad.
— Åh, min herre, vilken tacksamhet äro vi inte skyldiga er! utbrast den gråhårige mannen.
— Ah, är ni där, min gode d'Arminges. Jag gjorde er väl mycket ängslig, kan jag tro? Men det är egentligen ert eget fel. Ni var min lärare; varför lärde ni mig inte simma bättre?
— Ack, herr greve, svarade gubben, om någon olycka hänt er, skulle jag aldrig vågat visa mig för marskalken mer.
— Men hur gick det till? frågade Raoul.
— På det allra enklaste sätt, svarade den, som titulerats greve. Vi hade hunnit långt ut på floden, då tåget plötsligt brast. Vid de rop och rörelser färjkarlarne då gjorde, blev min häst skrämd och hoppade i vattnet. Jag simmar illa och vågade inte kasta mig i strömmen. I stället för att underlätta min hästs rörelser motarbetade jag dem, och jag höll just på att drunkna, då ni kom. Om ni inte har något däremot, min herre, äro vi hädanefter vänner i liv och död.
— Min herre, svarade Raoul, i det han bugade sig, jag står helt och hållet till er tjänst, det försäkrar jag er.
— Jag är greve de Guiche, återtog den unge mannen; min far är marskalk de Grammont. Och nu, då ni vet vem jag är, gör ni väl mig också det nöjet att säga mig ert namn?
— Jag är vicomte de Bragelonne, sade Raoul.
— Vicomte, ert ansikte, ert ädla hjärta och ert mod draga mig till er; ni har redan förvärvat stora anspråk på min tacksamhet. Låt oss omfamna varandra, och låt mig be om er vänskap.
— Min herre, sade Raoul, i det han återgäldade grevens omfamning, jag håller redan av er av allt mitt hjärta, jag ber, anse mig därför som en tillgiven vän.
