att fortsätta sin väg till Béthune, synnerligast som de under vägen lätt kunde vika av åt höger och begiva sig till Carvin.
Greve de Guiches guvernör kände fullkomligt Lill trakten; han föreslog, att de skulle taga en sidoväg, som gick mitt emellan landsvägarna till Lens och Béthune. I Ablain skulle man inhämta underrättelser. En marschruta kvarlämnades åt Grimaud. Klockan sju på morgonen begav man sig iväg.
De Guiche, som var ung och livlig, sade till Raoul:
— Vi äro tre herrar och tre betjänter, våra betjänter äro väl beväpnade, och er tycks mig vara tämligen manhaftig.
— Jag har aldrig haft tillfälle att pröva honom, men han är bretagnare, och det är ju lovande, svarade Raoul.
— Ja, ja, återtog de Guiche, och för min del har jag två pålitliga män, som varit i fält med min far … vi utgöra alltså sex goda kämpar. Om vi skulle stöta på en liten trupp av kringströvande fiender, lika manstark som vår, ja till och med överlägsen böra vi inte då anfalla dem, Raoul?
— Jo visst, svarade vicomten.
— Stopp, mina unga herrar, stopp! sade guvernören, som nu blandade sig i samtalet. För knäveln, vad ni äro heta av er! Kom ihåg mina instruktioner, greve. Glöm inte, att jag fått befallning att föra er oskadd till hans höghet prinsen. Väl framme vid fronten, låt då döda er, om ni har lust, men jag måste förbereda er på, att jag i min egenskap av tillfällig general, anbefaller reträtt och vänder ryggen åt de första militärer, jag får se.
De Guiche och Raoul sågo småleende på varandra. Trakten blev nu skogbeväxt; emellanåt mötte de små flyende hopar av bönder, som drogo sig tillbaka, i det de föste sin boskap framför sig och drogo sina dyrbaraste tillhörigheter i kärror eller buro dem på armarna.
De anlände utan äventyr till Ablain: Där hörde de sig för och erforo, att prinsen verkligen lämnat Béthune och höll sig mellan Cambrin och la Venthie. Man kvarlämnade åter en marschruta åt Grimaud och tog en genväg, som på en halvtimme förde den lilla truppen till stranden av en liten å, som har sitt utlopp i floden Lys.
