I detta ögonblick såg Raoul liksom genom en sky en muskötpipa riktas mot sig. Han erinrade sig Athos uppmaning, och med en blixtsnabb rörelse tvingade han sin häst att stegra sig, i samma ögonblick skottet brann av.
Hästen gjorde ett språng åt sidan, vacklade och föll omkull med Raouls ben under sig.
Spanjoren fattade då sin musköt om pipan och rusade fram för att med kolven krossa Raouls huvud.
I den ställning, vari Raoul befann sig, kunde han olyckligtvis varken draga värjan eller taga pistolen ur hölstret; han såg muskötkolven svängas över sitt huvud och slöt ofrivilligt ögonen … då de Guiche med ett språng kastade sig över spanjoren och satte pistolen för bröstet på honom.
— Giv er, sade han, eller ni är död!
Musköten sjönk ur soldatens händer och han gav sig utan invändningar.
De Guiche ropade en av sina betjänter, lämnade fången under dennes bevakning, med befallning att skjuta ned honom, om han gjorde minsta försök att undkomma, hoppade av hästen och gick bort till Raoul.
— Sannerligen, greve, sade Raoul leende, ehuru hans blekhet förrådde den oundvikliga sinnesrörelsen vid en första drabbning, ni hade mycket brått att betala er skuld till mig. Utan er, tillade han, i det han upprepade grevens ord, hade jag varit död, trefaldigt död.
— Då min fiende tog till flykten, svarade de Guiche, gjorde han det ganska lätt för mig att komma er till hjälp. Men säg mig, är ni svårt sårad? Jag ser, att ni blöder.
— Jag tror, att jag fått en liten skråma i armen bara. Hjälp mig bara lös från min häst, så hoppas jag att ingenting vidare skall hindra oss från att fortsätta vår färd.
Herr d'Arminges och Olivain hade redan stigit av och lyfte upp hästen, som var döende. Raoul lyckades draga sin fot ur stigbygeln och sitt ben undan hästen och var ögonblickligen på stående fot.
— Är ni inte skadad? frågade de Guiche.