XXXII.
MUNKEN.
TVÅ KARLAR LÅGO UTSTRÄCKTA, DEN ENA orörlig, med ansiktet mot marken, genomborrad av tre kulor, och badande i sitt blod. Denne var död.
Den andre, som de två betjänterna rest med ryggen mot ett träd, höjde sina ögon mot himlen och läste, med hopknäppta händer, en brinnande bön. Han hade blivit träffad av en kula, som krossat övre delen av hans lårpipa.
De båda unga männen gingo först fram till den döde och sågo förvånade på varandra.
— Det är en präst, sade Raoul, han har tonsur. Åh, sådana skurkar, som lägga hand på Herrens tjänare!
— Kom hit, mina herrar, bad Urbain, en gammal soldat, som följt grevens far under alla hans fälttåg, kom hit! Med den andre kan ingenting göras, den här kan måhända räddas.
Den sårade smålog sorgset.
— Rädda mig? Nej, sade han, men hjälpa mig att dö … ja!
— Är ni präst? frågade Raoul.
