— Nej, min herre.
— Er olycklige kamrat tycks mig tillhöra kyrkan, återtog Raoul.
— Det var pastorn i Béthune, herre, han skulle till ett säkert ställe föra kyrkans heliga kärl och kyrkkassan, ty hans höghet prinsen lämnade i dag vår stad, och spanjorerna rycka kanske in där i morgon. Som man visste, att fientliga strövkårer irrade omkring i trakten och uppdraget således var mycket farligt, ville ingen åtfölja honom … då erbjöd jag mig.
— Och dessa uslingar ha angripit er, de ha skjutit på en präst!
— Mina herrar, sade den sårade, i det han blickade omkring sig, jag plågas mycket, men skulle ändå gärna vilja bli förd till något hus.
— Där man kunde lämna er hjälp? sade de Guiche.
— Nej, där jag kunde få bikta mig.
— Men ni är kanske inte så farligt sårad som ni tror? sade Raoul.
— Jo, tro mig, min herre, svarade den sårade, här är ingen tid att förlora. Jag förstår mig litet på sår. Försök därför att föra mig till något ställe, där jag kunde träffa en präst, eller gör er den mödan att föra hit en sådan. Gud skall belöna denna heliga handling … det är min själ man bör rädda, ty kroppen är förlorad.
— Var lugn, min herre, sade de Guiche, jag svär, att ni skall erhålla den tröst, ni begär. Säg oss blott, var det finns något hus, där vi kunna skaffa hjälp åt er och någon by, varifrån vi kunna hämta en präst.
— Tack, och må Gud löna eder! En halv lieue härifrån, då man följer denna väg, ligger ett värdshus, och knappt en lieue där bortom ligger byn Greney. Rid dit och sök upp pastorn. Om han inte är hemma, så vänd er till augustinerklostret, som är det sista huset i köpingen på högra sidan, och för till mig en broder, en munk eller en pastor, lika gott vilketdera, blott han erhållit vår heliga kyrkas tillstånd att giva absolution in articulo mortis.
— Herr d'Arminges, sade de Guiche, stanna kvar hos den-
