ne olycklige och se till, att han förflyttas så varsamt som möjligt. Låt göra en bår av grenar och bred ut alla våra kappor därpå. Två av våra betjänter bära honom och den tredje håller sig i beredskap att avlösa den, som tröttnar. Vicomten och jag skola under tiden hämta en präst.
— Var vid gott mod, min herre, sade Raoul till den sårade, vi skola uppfylla eder önskan.
— Gud välsigne er, mina herrar, sade den döende i en ton av obeskrivlig tacksamhet.
De två unga männen redo bort i galopp åt det anvisade hållet, under det att greve de Guiches guvernör styrde om bårens förfärdigande.
Efter tio minuters ritt varseblevo de båda ryttarne värdshuset.
Utan att stiga av hästen ropade Raoul på värden, underrättade honom, att man skulle föra dit en sårad, bad honom att under tiden göra i ordning allt, som kunde behövas för hans förbindning och begärde dessutom, att om han kände till någon i trakten boende läkare, fältskär eller kirurg, han då skulle skicka efter denne, i vilket fall Raoul förband sig att betala budbäraren.
Värden, som såg framför sig två unga, rikt klädda herrar, lovade att göra allt, vad de begärde, och sedan våra två ryttare sett förberedelserna till mottagandet börja, avlägsnade de sig åter och redo i skarpt trav åt Greney.
De hade tillryggalagt något över en lieue, och kunde redan skönja första husen i byn, vilkas röda tegeltak stucko av mot de grönskande träden, som omgåvo dem, då de sågo en munk, som red på en åsna, komma emot dem. På grund av hans stora hatt och grå yllerock togo de honom för en broder från augustinerklostret. Denna gång tycktes slumpen skicka i deras väg, vad de sökte.
De redo fram till munken.
Det var en man om tjugutvå eller tjugutre år, men som att döma av det yttre tycktes ha åldrats i förtid till följd av asketiska andaktsövningar. Han var blek, men ej med den matta blekhet, som kan göra ett ansikte vackert, utan med en gulaktig
