på er pistol, som om ni känt er frestad att krossa hans huvud.
— Ja, och vad som är ännu mer besynnerligt, jag kände en obeskrivlig fasa vid åsynen av denne man. Har ni någon gång låtit taga upp en orm, som ni funnit i er väg?
— Nej, aldrig, svarade de Guiche.
— Men det har hänt mig i våra skogar i Bloisois, och jag påminner mlg hur jag vid åsynen av den första ormen, som betraktade mig med sina matta ögon, där han låg i ringlar, stannade orörlig, blek och liksom trollbunden ända till det ögonblick, då greve de La Fère …
— Er far?
— Nej, min förmyndare. Ända till det ögonblick, då greve de La Fère sade till mig: Nå, Raoul, slå till då! Först då skyndade jag fram, och högg i tu ormen, just som han väsande reste sig för att kasta sig på mig. Nåväl, jag försäkrar, att jag erfor alldeles samma känsla vid åsynen av denne man, då han sade: Varför frågar ni det? och då han såg på mig.
— Då ångrar ni kanske, att ni inte högg itu honom, som ni gjorde med ormen?
— Ja, nästan, svarade Raoul.
I detta ögonblick hade de hunnit så långt, att de kunde se det lilla värdshuset, och på andra sidan syntes nu det lilla tåget med den sårade, vilket närmade sig, anfört av herr d'Arminges. Två män buro den döende, och den tredje förde hästarna vid handen.
De två unga männen påskyndade sina hästar.
— Se där den sårade, sade de Guiche, i det han red förbi augustinermunken, var god och skynda er litet, herr munk!
Raoul däremot avlägsnade sig från munken, så långt han kunde åt andra sidan av vägen och fortsatte sin ritt, i det han med avsky vände bort sitt ansikte.
De unga männen redo nu framför munken, i stället för att följa efter honom. De närmade sig den sårade och meddelade honom den glädjande underrättelsen. Han reste litet på sig för att se åt det uppgivna hållet, varseblev munken, som när-
