man och bekymra er inte om kostnaderna för er och er mulåsna; allt är betalt.
— Tack, min herre, svarade munken med ett av dessa småleenden, som Kommit Raoul att rysa.
De Guiche påskyndade sin häst för att hinna upp vicomten, som redan fått tjugu stegs försprång.
I detsamma blev båren inburen i huset av de två betjänterna. Värden och hans hustru, som även skyndat fram, stodo på trappan. Vid åsynen av den bleke och blodige mannen fattade värdinnan häftigt sin mans arm.
— Nå, vad är det? frågade den senare. Har du blivit sjuk?
— Nej … men se! svarade värdinnan, i det hon pekade på den sårade.
— Ja, svarade mannen, han tycks vara illa däran.
— Det var inte det jag tänkte på, fortfor hustrun darrande, jag frågar, om du inte känner igen honom?
— Den. där karlen? Jo, vänta litet …
— Ah, nu ser jag, att du känner igen honom, sade hustrun, för nu bleknar du också.
— Du har rätt, utropade värden. Ve över mitt hus! Det är för detta bödeln i Béthune!
— För detta bödeln i Béthune! mumlade den unge munken, i det han ryggade tillbaka och hans ansikte förrådde uttrycket av den motvilja, hans skriftebarn ingav honom.
Herr d'Arminges, som stod kvar i dörren, märkte hans tvekan.
— Herr munk, sade han, om denne olycklige också är eller varit bödel, så är han icke desto mindre människa. Gör honom därför denna sista tjänst han ber om, och ert verk skall vara så mycket mer förtjänstfullt.
Munken svarade ej, utan fortsatte tigande sin väg till rummet på nedre botten, där de två betjänterna redan lagt den sårade i en säng.
Då de två betjänterna sågo den andlige mannen komma, och närma sig den döendes huvudgärd, gingo de ut och stängde dörren om munken och den sjuke.
