XXXIII.
ABSOLUTIONEN.
SE HÄR VAD SOM TILLDRAGIT SIG I RUMMET:
Vi ha redan sett, att det icke var av fri vilja, utan tvärtom mycket ogärna, som munken åtföljt den sårade, vilken på ett så säreget sätt blivit anbefalld åt hans andliga vård. Han skulle måhända sökt undkomma, om det blott varit möjligt; men de två ädlingarnes hotelser, deras följe, som stannat efter dem och sannolikt erhållit sina instruktioner, med ett ord, eftertanken hade förmått munken att utan att förråda alltför mycken motvilja, ända till slutet spela sin roll av biktfader. Så snart han inträtt i kammaren, hade han således gått fram till den sårades huvudgärd.
Med den hastiga blicken, hos en, som är nära att dö och följaktligen icke har någon tid att förlora, betraktade bödeln den person, som skulle bli hans andlige tröstare, han gjorde därvid en rörelse av förvåning och sade:
— Ni är mycket ung, min far.
