— Nåväl, om ni åter kommer i gunst, så kom ihåg mig.
— Det lovar jag så sant jag heter Rochefort, om ni lovar mig detsamma.
— Det är överenskommet. Se här min hand! Vid första lägliga tillfälle talar ni således om mig?
— Def gör jag, och ni …
— Jag likaså.
— Men säg mig, skall jag tala om edra vänner också?
— Vilka vänner?
— Athos, Porthos och Aramis, har ni då glömt dem?
— Ja, närapå.
— Vad har det blivit av dem?
— Det vet jag inte.
— Verkligen?
— Ack ja! Som ni vet skildes vi från varandra. De leva, det är allt vad jag vet. Genom andra personer har jag då och då fått underrättelser om dem. Men f-n anamme mig om jag vet i vilken vrå av världen de nu befinna sig. Nej, på min ära, ni är min ende vän, Rochefort.
— Och den förträfflige … hur var det ni kallade den där ynglingen, som jag gjorde till sergeant vid Piémontregementet?
— Planchet.
— Ja, så var det. Den gode Planchet … vad har det blivit av honom?
— Han gifte sig till ett sockerbageri på Lombardsgatan. Han är en gosse, som alltid tyckt om sötsaker. Så nu är han borgare i Paris och är antagligen med i upploppet nu. Ni ska få se, att den spelevinken blir rådman, innan jag hunnit bli kapten.
— Åh, min käre d'Artagnan, fatta mod! Det är just när man är som längst ned på hjulet, som det vänder sig och lyfter en upp. Redan i kväll kanske ert öde ändrar sig.
— Amen! sade d'Artagnan, i det han lät vagnen stanna.
— Vad gör ni? frågade Rochefort.
— Vi äro nu snart framme, och jag vill inte, att man ska se mig stiga ur vagnen. Vi känna inte varandra, förstår ni.
— Ni har rätt. Farväl!
