Flera personer följde dem, ditlockade av nyfikenhet, ty ryktet om denna märkvärdiga tilldragelse började redan sprida sig.
Fältskären närmade sig den döende, som tycktes vara sanslös.
— Först måste vi draga ut dolken ur hans bröst, sade han, i det han på ett menande sätt skakade på huvudet.
Grimaud påminde sig den förutsägelse, som den sårade nyss uttalat, och vände bort ögonen. Fältskären öppnade hans rock, slet upp skjortan och blottade bröstet.
Som vi redan nämnt, hade dolken inträngt ända till skaftet. Fältskären fattade i ena änden av handtaget, och allt under det han drog ut dolken, öppnade sig den sårades ögon med ett förfärligt stirrande. Då klingan helt och hållet dragits ur såret, omgavs hans mun av en rödaktig fradga, och i samma ögonblick han drog ett andedrag, forsade en ström av blod ur såret; den döende riktade på Grimaud en blick av ett sällsamt uttryck, lät höra ett dovt rosslande och uppgav andan.
Då tog Grimaud dolken, övergjuten av blodet, som till allas fasa strömmade ned på golvet, vinkade åt värden att följa sig, betalade vad han var skyldig, med en frikostighet, värdig hans herre, och steg åter till häst.
Grimaud ämnade först genast återvända till Paris, men han tänkte på, vilken oro han genom en längre frånvaro skulle vålla Raoul; han påminde sig, att denne endast var på två lieues avstånd från det ställe, där han nu befann sig, att han på en kvart kunde vara hos honom, och att både fram och återfärden samt förklaringen ej skulle upptaga mer än en timme. Han satte därför sin häst i galopp, och tio minuter senare steg han av vid »Den krönta åsnan», det enda värdshuset i Mazingarbe.
Redan vid första ord, han växlade med värden, fick han visshet om, att den han sökte fanns där.
Raoul satt till bords med greve de Guiche och dennes guvernör, men förmiddagens hemska äventyr hade på deras unga pannor kvarlämnat en dysterhet, som ej ens d'Arminges munterhet förmådde skingra.
