XXXV.
DAGEN FÖRE SLAGET.
RAOUL RYCKTES UR SINA DYSTRA betraktelser av värden, som hastigt inträdde i rummet, där den scen, vi nyss skildrat, tilldragit sig, och ropade:
— Spanjorerna komma! Spanjorerna komma!
Detta, rop innebar något så betydelsefullt, att alla andra tankar måste vika för dem, som stodo i sammanhang därmed. De unga männen begärde underrättelser och erforo, att fienden i själva verket var i antågande genom Houdain och Béthune.
Under det herr d'Arminges gav befallning, att hästarna, som nu utfodrades, skulle hållas i ordning, stego de två unga männen upp till de högst belägna fönstren i huset, varifrån de hade en vidsträckt utsikt, och sågo nu verkligen en talrik här av infanteri och kavalleri framskymta från det håll, varåt Mersin och Lens lågo. Denna gång var det icke en strövkår, det var en hel armé.
Det fanns således ej annat att göra än att följa herr d'Arminges kloka råd och retirera.
De unga männen gingo skyndsamt ned igen. Herr d'Arminges satt redan till häst. Olivain höll de unga herrarnas hästar, och greve de Guiches betjänter vaktade noga den span-
