— Vad? utropade prinsen livligt, om jag tillåter det! Jag inte bara tillåter, jag önskar det. Låt dem komma in.
Marskalken införde de två unga männen, vilka nu stodo inför prinsen.
— Tala, mina herrar, sade prinsen, i det han hälsade dem, Berätta först vad ni vet, sedan skola vi återkomma till artigheterna. Det viktigaste för oss alla är nu att få veta, var fienden befinner sig och vad han förehar.
Det tillkom naturligtvis greve de Guiche att föra ordet; han var icke blott den äldste av de båda unga männen, utan var dessutom redan av sin far presenterad för prinsen. För övrigt hade han länge känt denne prins, vilken Raoul nu såg för första gången.
Han berättade alltså för prinsen, vad de sett på värdshuset i Mazingarbe.
Under tiden betraktade Raoul den unge fältherren, som redan blivit så ryktbar genom bataljerna vid Rocroy, Fribourg och Nördlingen.
Louis de Bourbon, prins de Condé, som man, efter hans fars, Henri de Bourbons död, för korthets skull och efter tidens bruk kallade »monsieur le prince», var en ung man om knappt tjugusex eller tjugusju år, med örnblick, krökt näsa, långt, i bucklor fallande hår, medelstor men välväxt. Han förenade en stor krigares alla egenskaper, det vill säga ögonblicklig uppfattning, rask beslutsamhet och ett okuvligt mod, vilket dock ej hindrade, att han även var en elegant och snillrik man.
Redan vid de första ord, greve de Guiche yttrat, och av det väderstreck, varifrån kanondundret hördes, förstod prinsen allt. Fienden måste vid Saint-Venant ha övergått Lys och nu marschera mot Lens, sannolikt i avsikt att bemäktiga sig denna stad och avskära franska armén från Frankrike. De kanoner man hörde, vilkas dån stundom överröstade de andra, voro pjäser av grov kaliber, som besvarade den spanska och lothringska kanonelden.
Men hur stark var denna avdelning? Var det en kår, ämnad att avleda fiendens uppmärksamhet, eller var det en hel
