Fången infördes. Han var en av dessa legoknektar, som ännu funnos på denna tid, vilka sålde sitt blod åt den, som ville köpa det, och åldrats under röveri och plundring. Sedan han tagits, hade han icke yttrat ett enda ord, varför de, som tagit honom, ej ens visste, vilken nation han tillhörde.
Prinsen betraktade honom med en min av obeskrivligt misstroende.
— Av vilken nation är du? frågade prinsen.
Fången svarade några ord på ett främmande språk.
— Aha, det tycks, som om han vore spanjor. Talar ni spanska, de Grammont?
— Mycket litet, monseigneur.
— Och jag inte alls, sade prinsen skrattande. Mina herrar, tillade han, vänd till de kringstående, finns det någon bland er, som talar spanska och som vill tjäna mig till tolk.
— Ja, jag, monseigneur, sade Raoul.
— Ah, talar ni spanska?
— Tillräckligt, tror jag, för att vid detta tillfälle kunna utföra ers höghets befallning.
Under tiden hade fången stått alldeles orörlig, som om han icke det minsta förstått, vad samtalet rörde sig om.
— Monseigneur låter fråga, av vilken nation ni är, sade den unge mannen med det renaste kastilianska uttal.
— Ich bin ein Deutscher, svarade fången.
— Vad f-n säger han? frågade prinsen. Vad är det för ny rotvälska.
— Han säger, att han är tysk, monseigneur, återtog Raoul, men jag tvivlar på det, för han har inte rätta uttalet.
— Ni talar alltså tyska också? frågade prinsen.
— Ja, monseigneur, svarade Raoul.
— Tillräckligt för att kunna förhöra honom på det språket?
— Ja, monseigneur.
— Gott, förhör honom då.
Raoul började förhöret, men det visade sig snart, att hans antagande var riktigt. Fången förstod ej eller låtsade ej förstå, vad Raoul sade honom, och även han å sin sida kunde ej rik-
