— Gott, min herre, sade han, ni är en god rådgivare, det ha vi redan erfarit. I morgon få vi se, hur ni uppför er under drabbning.
— Än jag, monseigneur, frågade marskalken. Vad skall jag göra?
— Stanna kvar för att mottaga trupperna. Antingen kommer jag tillbaka för att själv avhämta dem eller skickar jag en kurir, så att ni må föra dem till mig. Tjugu väl beridna drabanter är allt vad jag behöver som följe.
— Det är inte mycket, anmärkte marskalken.
— Det är nog, svarade prinsen. Har ni en god häst, vicomte de Bragelonne?
— Min häst dödades i morse, monseigneur, och jag rider tills vidare min betjänts.
— Begär och välj själv ut i mitt stall den häst, som passar er. Ingen falsk blygsamhet! Tag den ni finner bäst. Ni kommer kanske att behöva den i kväll … säkert i morgon åtminstone.
Raoul lät ej säga sig detta två gånger. Han visste, att mot överordnade, synnerligast när de äro furstar, är man alltid mest artig, om man lyder genast och utan invändning. Han gick därför ned till stallet och valde ut en andalusisk isabellfärgad häst, sadlade och betslade den själv och återvände sedan till prinsen, som i detsamma steg till häst.
— Nu, vicomte, sade han till Raoul, kan ni lämna mig brevet, som ni medförde.
Raoul räckte prinsen brevet.
— Håll er helt nära mig, min herre, sade denne.
Han satte sin häst i rörelse, fastgjorde tygeln vid sadelknappen, som han brukade göra, då han ville ha händerna fria, bröt fru de Longuevilles brev och red av i galopp på vägen till Lens, åtföljd av Raoul och sitt lilla följe, under det de utskickade, som skulle samla ihop trupperna, i fullt sträck redo åt olika håll.
Prinsen läste, under det han red.
— Vicomte, sade han efter en liten stund, man yttrar sig särdeles fördelaktigt om er. Jag har blott en sak att säga er,
