och det är, att efter det lilla, jag sett och hört, har jag fått en ännu fördelaktigare tanke om er än den, som brevet kunde ge.
Raoul bugade sig.
Vid varje steg, som närmade den lilla truppen åt Lens, dånade kanornerna på allt närmare håll. Prinsens blick riktades oavlåtligt som en rovfågels mot den plats, varifrån ljudet kom. Man kunde ha trott, att han ägde förmåga att med blicken genomtränga den skymmande förlåt av träd, som utbredde sig framför honom och inskränkte synvidden.
Då och då vidgades hans, näsborrar, som om han längtade efter att få inandas krutröken, och han flämtade som hästen.
Slutligen hördes kanonskotten så nära, att det var tydligt, att de icke kunde befinna sig på mer än en lieues avstånd från slagfältet.
Bönderna voro i största förvirring. Ryktet om spanjorernas grymhet hade spritt sig och väckt allmän förfäran; kvinnorna hade redan flytt bort åt Vitry, endast några karlar funnos kvar.
Vid åsynen av prinsen skyndade de fram, ty en av dem hade känt igen honom.
— Ah, monseigneur, sade han, kommer ni för att jaga bort alla de usla spanska och lothringska plundrarna?
— Ja, svarade prinsen, om du vill bli min vägvisare.
— Gärna, monseigneur, vart vill ers höghet att jag skall visa vägen?
— Till någon höjd, varifrån jag kan se Lens och dess omgivningar.
— Då vet jag nog, vart vi ska ta vägen.
— Jag kan väl lita på dig, du är väl en god fransman?
— Jag är en gammal soldat från Rocroy, monseigneur.
— Se här, återtog prinsen, i det han räckte honom sin börs, se här för Rocroy. Vill du nu ha en häst, eller föredrar du att gå till fots?
— Ja, till fots, monseigneur. Jag har alltid tjänat vid infanteriet. För övrigt tänker jag föra ers höghet på vägar, där ers höghet själv måste gå till fots.
— Kom då, sade prinsen, låt oss inte spilla någon tid.
