De fem år han tillbragt i fängelse hade gjort denne Richelieus värdige vän mycket äldre; hans svarta hår hade blivit alldeles vitt, och hans ansiktes mörka bronsfärg hade givit vika för en blekhet, som tycktes antyda försvagade krafter. Då Mazarin mönstrat honom, skakade han omärkligt på huvudet med en min, som tycktes vilja säga: »Se där en man, som inte mer tycks duga mycket till!»
Efter en tystnad, som föreföll Rochefort oändligt lång, tog Mazarin fram ett brev ur en bunt papper.
— Jag har här funnit ett brev, vari ni begär er frihet, herr de Rochefort. Ni är således i fängelse?
Rochefort spratt till vid denna fråga.
— Det trodde jag ers eminens visste bättre än någon annan, sade han.
— Jag? Visst inte! Det finns ännu på Bastiljen åtskilliga fångar, som suttit där sedan kardinal de Richelieus tid, och vilkas namn jag inte ens känner.
— Vad mig beträffar är det ändå en annan sak, monseigneur. Ni måste ha vetat mitt namn, eftersom det var på grund av en order från ers eminens som jag fördes från Châtelet till Bastiljen.
— Tror ni det?
— Jag är säker på det.
— Ja, jag tror verkligen att jag påminner mig det nu. Vägrade ni inte på den tiden att för drottningens räkning göra en resa till Bruxelles?
— Aha! sade Rochefort, det är således den verkliga orsaken! Jag har i fem år sökt utgrunda den. En sådan narr jag var, som inte kom att tänka på det!
— Men jag säger ju inte, att detta var orsaken till er arrestering … låt oss förstå varandra rätt. Jag frågar er bara, se där allt: Vägrade ni inte att för drottningens räkning resa till Bruxelles, då ni däremot för den avlidne kardinalens räkning samtyckt att begiva er dit?
— Det var just emedan jag varit där för kardinalens räkning, som jag inte kunde återvända dit för drottningens. I Bruxelles hade min belägenhet varit förskräcklig. Jag var där
