Ett tält upprestes åt dem, helt nära marskalkens. Ehuru dagen varit tröttande, kände ingendera av dem behov av att sova.
Dessutom är kvällen före ett fältslag även för gamla soldater någonting ganska allvarsamt och högtidligt … hur mycket mer då för dessa två ynglingar, som nu för första gången skulle se och deltaga i detta förskräckliga skådespel!
Kvällen före ett slag tänker man på tusen saker, som man hittills glömt, men som då återkomma i minnet. Helt likgiltiga personer bliva då vänner, och vänner bliva bröder. Det är därför helt naturligt, att om man i djupet av sitt hjärta hyser en ömmare känsla, denna då uppnår högsta möjliga grad av hänförelse.
Sannolikt erforo vardera av de båda unga männen någon dylik känsla, ty efter en stund satte de sig vid var sin sida av tältet och började skriva mot sina knän.
Breven blevo långa. De fyra sidorna fylldes efter hand med täta bokstäver. Då och då betraktade de varandra småleende. De förstodo varandra utan att yttra någonting; dessa två fint bildade och sympatiserande naturer voro danade att förstå varandra utan ord.
Då breven voro färdiga, lade de var och en sitt i dubbla kuvert, så att ingen kunde läsa den persons namn, till vilket det var adresserat, förrän det yttre kuvertet var borttaget. Därefter närmade de sig varandra och utbytte småleende sina brev.
— Om någon olycka händer mig … sade Raoul.
— Om jag skulle stupa … sade de Guiche.
— Var lugn! svarade båda.
Därpå omfamnade de varandra som bröder, svepte in sig i sina kappor, och föllo i den lätta och behagliga sömn, som fåglar, blommor och barn sova.
