— Han känner dig inte till namnet, men han känner till dina bedrifter. Han vet, att det är två adelsmän, som starkt bidragit till hertig de Beauforts rymning, och han låter ivrigt efterspana dem, det ansvarar jag för.
— Genom vem då?
— Genom mig.
— Ah, genom dig?
— Ja, han skickade senast i morse och frågade, om jag fått några underrättelser.
— Om de två adelsmännen?
— Ja.
— Nå, vad svarade du honom?
— Att jag inte ännu fått några, men att jag skulle äta middag med två personer, som kanske kunde giva mig sådana.
— Svarade du honom det? sade Porthos med sitt breda leende, som utbredde sig över hela hans stora ansikte. Bravo! Och du blir inte förskräckt, Athos?
— Nej, svarade Athos, det är inte Mazarins efterspaning jag fruktar.
— Du fruktar? återtog Aramis. Säg mig då vad det skulle vara som du fruktar?
— Ingenting, åtminstone för det närvarande, det är sant.
— För det förflutna då? frågade Porthos.
— För det förflutna, det är en annan sak, sade Athos med en suck; för det förflutna och för framtiden.
— Är du kanske rädd för din unge Raoul? frågade Aramis.
— Åh, sade d"Artagnan, man stupar aldrig i den första striden.
— Inte heller i den andra, tillade Aramis.
— Inte ens i den tredje, inföll Porthos. För Övrigt, om man faller, kan man leva upp igen; till bevis därpå äro vi nu här.
— Nej, sade Athos, det är inte heller Raoul, som oroar mig, ty jag hoppas att han alltid uppför sig som en adelsman, och faller han, så sker det på ett ärofullt sätt, men, se ni, om den olyckan skulle hända honom, då …
Athos for med handen över sin bleka panna.
— Då …? sporde Aramis.
