oss annan skada än att de korsat sina klingor med oss och ej nog hastigt kunnat parera, då urskuldar jag också på min ära min delaktighet i denna kvinnas död.
— Sedan du, Athos, påmint mig därom, sade Porthos, ser jag nu hela scenen för mina ögon som om jag vore där på stället. Mylady stod, där du nu sitter … (Athos bleknade) jag hade d'Artagnans nuvarande plats. Jag hade vid min sida min vassa värja … den minns du väl, Aramis, för du kallade den alltid Balizarde? Nå, jag svär er alla tre, att om inte bödeln från Béthune varit där … var det från Béthune? Ja visst tusan … så skulle jag själv ha huggit huvudet av den brottsliga utan att ångra det, ja även om jag måst ångra det. Det var en djävulsk kvinna.
— För övrigt, återtog Aramis med den sorglösa, filosofiska ton, han antagit, sedan han blivit en kyrkans tjänare, och i vilken låg vida mer ateism än gudstro, vartill tjänar det väl att tänka på det där? Vad som är gjort, är gjort. Vi skola i vår yttersta stund bikta denna handling, och Gud skall bättre än vi döma, om det var ett brott, ett fel eller en förtjänstfull handling. Ångra mig, säger ni? Nej, visst inte. Vid min heder och vid korset, jag ångrar det blott därför att hon var en kvinna.
— Det mest lugnande i allt detta, sade d'Artagnan, är, att det förflutna inte lämnat några spår efter sig.
— Hon hade en son, sade Athos.
— Ja, jag vet det, svarade d'Artagnan, du sade mig det. Men vem vet, vad det blivit av honom? Då ormen är död, dör även ynglet. Tror du väl, att Winter, hans farbror, uppfostrat den där ormungen? Winter har nog dömt sonen, liksom han dömt modern.
— Dess värre för Winter! sade Athos; ty barnet hade inte gjort honom något ont.
— Må f-n ta mig, om inte barnet är dött! sade Porthos. Det är så dimmigt i det där ruskiga landet … åtminstone efter vad d'Artagnan påstår!
I samma stund som denna slutsats av Porthos måhända skulle lyckats återställa munterheten på alla dessa mer eller
