Sida:Myladys son del I 1925.djvu/386

Den här sidan har korrekturlästs

om. Din mor har ingen tron mer, ingen make, ingen son, inga pengar, inga vänner. Din mor, mitt stackars barn, är övergiven av hela världen.

Och sjunkande i armarna på sin dotter, som skyndade fram för att stödja henne, gav hon fritt lopp åt sina snyftningar.

— Fatta mod, min mor! sade den unga flickan.

— Ack, konungarna äro olyckliga detta år, utropade modern, i det hon lutade sitt huvud mot dotterns axel, och ingen här i landet tänker på oss, alla tänka blott på sina egna angelägenheter. Så länge din bror var hos oss, understödde han oss, men din bror är nu borta; han kan varken meddela mig eller sin far några underrättelser om sig för närvarande. Jag har pantsatt mina sista juveler och sålt alla både dina och mina kläder för att kunna betala avlöningen åt de tjänare, som vägrade att åtfölja honom, om jag inte gjorde denna uppoffring. Nu äro vi nödsakade att leva på bekostnad av Herrens döttrar. Vi äro fattiga, som åtnjuta understöd av Gud.

— Men varför vänder ni er inte till er svägerska, drottningen? frågade den unga flickan.

— Ack, svarade den bedrövade, drottningen är inte längre drottning, mitt barn … en annan regerar i hennes namn. En gång kommer du att förstå det.

— Nå men vänd er då till er brorson, konungen. Vill ni, att jag skall tala med honom? Ni vet ju, att han tycker om mig, min mor?

— Ack, konungen är ännu inte konung, och du vet ju, vad Laporte väl tjugu gånger sagt oss, att han själv får lida brist på allt.

— Låt oss då vända oss till Gud, återtog den unga flickan.

Hon föll på knä vid moderns sida.

Dessa två kvinnor, vilka sålunda bådo på en och samma bönpall, voro Henrik IV:s dotter och dotterdotter, Karl I:s gemål och dotter.

De slutade sin gemensamma bön, då en nunna sakta knackade på dörren till cellen.

— Stig in, min syster, sade den äldre av de båda kvinnorna, i det hon reste sig upp och avtorkade sina tårar.