Nunnan öppnade vördnadsfullt dörren till hälften.
— Ers majestät täcktes ursäkta, att jag stör edra andaktsövningar, men i mottagningsrummet väntar en främmande herre, som kommer från England, och som anhåller om äran att få tillställa ers majestät ett brev.
— O, ett brev! Kanske ett brev från konungen! Utan tvivel underrättelser från din far! Hör du, Henriette?
— Ja, jag hör och hoppas.
— Men säg, vem är denne herre?
— En adelsman om fyrtiofem eller femtio år.
— Har han sagt sitt namn?
— Lord Winter.
— Lord Winter! utropade drottningen. Min gemåls vän! Åh, låt honom genast stiga in.
Drottningen gick emot sändebudet och fattade ivrigt hans hand. Då lord Winter inträdde i cellen, knäböjde han och räckte drottningen ett brev, sammanrullat i ett guldfodral.
— Ah, mylord, utropade drottningen, ni bringar oss tre ting, som vi inte sett på länge: guld, en tillgiven vän och ett brev från konungen, vår herre och gemål.
Winter bugade sig åter, men var för djupt rörd för att kunna svara.
— Mylord, återtog drottningen, i det hon visade brevet, ni inser väl, att jag är angelägen att se, vad det innehåller.
— Jag avlägsnar mig, madame, svarade Winter.
— Nej, stanna kvar, sade drottningen; vi läsa det i er närvaro; ni förstår väl, att jag har tusen frågor att göra er.
Winter drog sig några steg tillbaka och stannade sedan under tystnad.
Mor och dotter ställde sig i fönsternischen; dottern stödde sig på moderns arm, och de läste med största uppmärksamhet | följande brev:
»Madame och älskade gemål!
Vi ha nu kommit till slutet. Alla de hjälpmedel, Gud lämnat mig övriga, äro samlade här i lägret vid Naseby, varifrån jag i största hast skriver till eder. Här väntar jag mina upproriska
