hade genom många övermänskliga företag uttröttat segern, som därför övergav honom. Montrose, som blev slagen vid Philiphaugh, måste avskeda återstoden av sin armé och förklädd till lakej gripa till flykten. Han är nu i Bergen i Norge.
— Gud skydde honom! sade drottningen. Det är åtminstone en tröst att veta, att de, som så ofta blottställt sina liv för oss, äro i säkerhet. Och nu, mylord, då jag ser konungens ställning, sådan den verkligen är, det vill säga förtvivlad, så säg, vad ni har att meddela mig å min kunglige gemåls vägnar.
— Nåväl, madame, svarade Winter, konungen önskar, att ni söker utforska franske konungens och drottningens tänkesätt i avseende på honom.
— Ack, genmälde drottningen, ni vet ju, att franske konungen ännu är ett barn, och drottningen är en svag till och med en mycket svag kvinna. Mazarin är allt.
— Skulle han då i Frankrike vilja spela samma roll som Cromwell i England?
— Åhnej, han är blott en smidig och slipad italienare, som kanske kan tänka på ett brott, men aldrig vågar begå det. I motsats till Cromwell, som befaller över parlamentet, äger Mazarin i sin strid däremot ej annat stöd än drottningen.
— Då bör han ha så mycket mer skäl att beskydda en konung, som parlamentet förföljer.
Drottningen skakade med djup smärta på huvudet.
— Om jag skall döma efter vad jag redan erfarit, mylord, så gör kardinalen ingenting … han uppträder kanske till och med emot oss. Min och min dotters vistelse i Frankrike misshagar honom redan den; konungens vistelse här skulle följaktligen misshaga honom ännu mer. Mylord, tillade Henriette med ett vemodigt leende, det är bedrövligt, ja nästan skamligt att omtala, men vi ha i Louvre tillbragt vintern utan pengar, utan linne, nästan utan bröd och ofta kunde vi, av brist på bränsle, inte lämna vår säng.
— Förskräckligt! utropade Winter. Henrik IV:s dotter, konung Karls gemål! Varför vände ni er då inte till vilken som helst av oss?
