— Sådan är den gästfrihet, en drottning åtnjuter av den minister, hos vilken även konungen nu vill anhålla därom.
— Men jag har hört talas om en förmälning mellan hans höghet prinsen av Wales och mademoiselle d'Orléans.
— Ja, jag hoppades också ett ögonblick därpå. De unga älskade varandra, men drottningen, som först var benägen därför, förbjöd sedan sin dotter att tänka vidare på denna förening. Ack, mylord, bättre är då att kämpa som konungen gjort, och att dö, som han kanske skall göra, än att leva likt en tiggare som jag.
— Mod, madame! sade Winter; mod! Förtvivla inte! Franska kronans intressen, som i denna stund äro så hotade, kräva, att man söker bekämpa uppresningen hos grannfolket. Mazarin är statsman och skall inse nödvändigheten därav.
— Men är ni säker på, att ni inte förekommits? sade drottningen i tvivlande ton.
— Av vem då? frågade Winter.
— Av en Joyce, Pridge eller Cromwell.
— Av en skräddare, en åkare, en bryggare! Ah, madame, jag hoppas, att kardinalen inte träder i förbund med sådana män.
— Åh, vad är han väl själv? frågade Henriette.
— Men för konungens, för drottningens ära …
— Nåväl, låt oss hoppas, att han gör något för deras ära. En väns ord äro så vältaliga, mylord, att ni verkligen lugnar mig. Räck mig er hand, och låt oss besöka ministern.
— Madame, svarade Winter, i det han bugade sig, jag känner mig helt förvirrad av denna ära.
— Men om han avslår vår anhållan och konungen förlorar slaget?
— Då skall hans majestät fly till Holland, där jag hört, att hans höghet prinsen av Wales uppehåller sig.
— Och skulle hans majestät i och för sin flykt kunna påräkna många sådana tjänare som ni?
— Ack nej, madame, men vi ha förutsett detta fall, och jag kom till Frankrike för att söka vinna bundsförvanter.
