Ryttaren gick in i andra salen. Denna bevakades av musketörer och betjänter.
Ryttaren förnyade sin fråga.
— Har ni något brev, som berättigar till företräde? frågade en betjänt, i det han gick emot den inträdande.
— Jag har ett, men icke från kardinal Mazarin.
— Stig in och fråga efter Bernouin, sade betjänten.
Han öppnade dörren till det tredje rummet. Vare sig av en tillfällighet eller därför att han brukade ha sin post där, alltnog, Bernouin hade stått bakom denna dörr och hört allt.
— Min herre söker mig, sade han. Från vem är brevet, som ni medför till hans eminens?
— Från general Oliver Cromwell, svarade den nykomne. Var god och uppgiv det namnet för hans eminens och säg mig sedan, om han vill taga emot mig eller ej.
Han bibehöll hela tiden den allvarsamma och stolta hållning, som var puritanerna säregen.
Sedan Bernouin med en forskande blick betraktat den unge mannen från huvud till fot, inträdde han i kardinalens rum och meddelade denne budbärarens hälsning.
— En man, som har ett brev från Oliver Cromwell? sade Mazarin. Vad är det för slags karl?
— En äkta engelsman, monseigneur, med ljust, rödaktigt hår, blågrå ögon, högmodig och stel.
— Bed honom lämna brevet.
— Monseigneur begär att få brevet, sade Bernouin sedan han gått tillbaka ut i förmaket.
— Monseigneur får icke se brevet utan dess överbringare, svarade den unge mannen, men för att övertyga er om att jag verkligen medför ett brev, så se här!
Bernouin betraktade sigillet, och när han såg, att brevet verkligen var från general Oliver Cromwell, beredde han sig att återvända till Mazarin.
Bernouin gick åter in i kabinettet och kom tillbaka efter några sekunder.
— Stig in, min herre, sade han, i det han öppnade dörren.
