För sig själv tillade han: De där engelska upprorsmakarna äro alla tiggare och lurkar.
— Monseigneur, jag borde en dag bli ägare av en förmögenhet på sex millioner, men man har frånhänt mig den.
— Ni är då inte en man av folket? sporde Mazarin förvånad.
— Om jag bure min titel, skulle jag vara lord … om jag bure mitt namn, hade ni fått höra ett av de mest lysande i England.
— Vad heter ni då? frågade Mazarin.
— Jag heter Mordaunt, svarade den unge mannen, i det han bugade sig.
Mazarin förstod, att Cromwells utskickade önskade iakttaga sitt inkognito. Han teg ett ögonblick, men under detta ögonblick betraktade han honom med ännu större uppmärksamhet än förut. Den unge mannen förblev orörlig.
— De fördömda puritanerna! sade Mazarin för sig själv; de äro som marmorbilder. Därpå tillade han högt:
— Men ni har väl åtminstone släktingar?
— Ja, jag har en, monseigneur.
— Då bistår han väl er?
— Jag har tre gånger infunnit mig hos honom för att begära hans bistånd, och tre gånger har han låtit sin betjäning visa ut mig.
— Ack, min Gud, bäste herr Mordaunt, sade Mazarin, som hoppades att genom sitt låtsade deltagande kunna locka den unge mannen i någon snara, min Gud vad er berättelse rör mig! Ni känner då inte till er börd?
— Jag har blott en kort tid känt den.
— Och dessförinnan?
— Dessförinnan ansåg jag mig som ett övergivet barn.
— Ni har då aldrig sett er mor?
— Jo, monseigneur, när jag var barn, kom hon tre gånger till min amma … sista gången minns jag lika livligt som om det varit i dag.
— Ni har gott minne.
— Ja, monseigneur, svarade den unge mannen i så be-
