nesland; men madame Henriette är en Frankrikes dotter och därför var Frankrike skyldigt henne gästfrihet. Beträffande konung Karl är förhållandet däremot ett helt annat. Om Frankrike mottoge och understödde honom, skulle det därigenom öppet ogilla engelska folkets förfarande och i så väsentlig mån skada England och i synnerhet den regering, det ämnar giva sig, att ett dylikt steg vore detsamma som uppenbara fientligheter.»
Ganska orolig över den vändning brevet tagit, avbröt
Mazarin läsningen och betraktade förstulet den unge mannen.
Han satt alltjämt försjunken i sitt djupa begrundande.
Mazarin fortsatte läsningen.
»Det är således högst angeläget, monseigneur, att jag får
veta, vad jag bör tro om Frankrikes åsikter. Båda rikenas
intressen ehuru ledda i motsatta riktningar, ligga varandra
dock närmare än man skulle tro. England behöver invärtes
lugn för att kunna fullborda sin konungs fördrivande;
Frankrike behöver detta lugn för att kunna befästa sin unge
monarks tron. Ni äga ett lika stort behov av denna inre fred,
vilken vi, tack vare vår styrelses kraft, nu äro nära att uppnå.
Edra tvister med parlamentet, edra bullersamma stridigheter med prinsarna, vilka i dag kämpa för, men i morgon emot er, folkets halsstarrighet, som ledes av koadjutorn, av presidenten Blancmesnil och parlamentsrådet Broussel, kort sagt, den oordning, som råder i alla delar av statskroppen, bör ingiva eder oro vid tanken på ett utländskt krig, ty England, livat och hänfört av de nya ideernas makt, skulle då förena sig med Spanien, som redan söker detta förbund. Med kännedom om er försiktighet, monseigneur, och om den helt personliga ställning, vari händelserna för närvarande försatt eder, har jag därför föreställt mig, att ni hellre skulle vilja befästa ert välde i Frankrike och låta Englands nya styrelse ostörd gå sin bana fram. Denna neutralitet består blott i att hålla konung Karl borta från franskt område, och att varken med vapen, pengar eller trupper bistå denne för ert land helt och hållet främmande monark.