Mitt brev är således helt och hållet förtroligt, och därför skickar jag det med en man, som äger mitt synnerliga förtroende. Anledningen därtill kan ers eminens nu lätt förstå, och av svaret beror, vilka mått och steg jag kan finna mig föranlåten att vidtaga. Oliver Cromwell har föreställt sig, att skäl lättare skulle vinna insteg hos en förståndig man, sådan som Mazarini, än hos en, visserligen för sin skarpsinnighet beundransvärd, men av bördens och den gudomliga maktens fördomar alltför mycket behärskad drottning.
Farväl, monseigneur! Om jag icke inom fjorton dagar erhåller svar, anser jag detta såsom eder icke tillhandakommet.
— Herr Mordaunt, sade kardinalen, i det han höjde
rösten för att väcka grubblaren, mitt svar skall bli desto mera
tillfredsställande för general Cromwell, ju säkrare jag kan
vara, att ingen får veta, att jag meddelat honom det. Begiv
er därför till Boulogne-sur-Mer, avbida där mitt svar och lova
mig att fara i morgon.
— Det lovar jag, monseigneur, svarade:Mordaunt. Men hur många dagar skall ers eminens låta mig vänta på detta svar?
— Om ni inte inom tio dagar erhållit det, så kan ni avresa.
Mordaunt bugade sig.
— Det är ändå inte allt, min herre, fortfor Mazarin. Edra enskilda angelägenheter ha väckt mitt livliga deltagande, och för övrigt ger herr Cromwells brev er i mina ögon ett högt anseende som ambassadör. Jag frågar er därför ännu en gång: Kan jag inte göra någonting för er?
Mordaunt besinnade sig ett ögonblick, och efter en synbar tvekan ämnade han just öppna munnen för att svara, då Bernouin hastigt inträdde, lutade sig intill kardinalens öra och talade sakta till honom.
— Monseigneur, sade han, drottning Henriette, åtföljd av en engelsk ädling inträdde just nu i Palais-Royal.
