ledde kardinalens skarpsinne på villospår, genom sin tapperhet besegrade hans drabanter och hans spioner, män, som ensamma höllo fast kronan på ett krönt huvud och förmådde kardinalen att be om nåd.
— Men hur kan ni veta allt det där? frågade kardinalen, inom sig leende åt, att Rochefort av sig själv kom just dit, han ville ha honom.
— Jag vet det, emedan dessa män på den tiden voro mina fiender, emedan de kämpade mot mig, emedan jag gjorde dem all skada jag kunde och de sökte betala mig med samma mynt, emedan en av dem, med vilken jag särskilt hade att göra, gav mig ett värjsting för omkring sju år sedan, det var det tredje jag fick av samma hand … slutuppgörelsen på en gammal räkning.
— Ack, sade Mazarin med beundransvärt väl spelad oskuld, om jag kände några sådana män!
— Monseigneur, ni har i sex år haft en av dessa män till hands utan att förstå hans värde.
— Vem då?
— Herr d'Artagnan.
— Den där gascognaren! utropade Mazarin med låtsad förvåning.
— Den där gascognaren har räddat en drottning och förmått Richelieu att erkänna, att han i skicklighet och slughet var en skolgosse i jämförelse med honom.
— Är det möjligt?
— Som jag haft äran säga ers eminens.
— Var han då ensam om att utföra dessa storverk?
— Nej, monseigneur, han hade tre tappra vänner, som hjälpte honom, just sådana män, som ni önskade er.
— Och dessa fyra män voro förenade, säger ni?
— Ja, som om dessa fyra varit en enda person, som om fyra hjärtan klappat i ett enda bröst. Och vad utförde icke dessa fyra män!
— Min käre greve Rochefort, ni retar verkligen min nyfikenhet alldeles obeskrivligt. Skulle ni inte vilja berätta den där historien för mig?
