Kardinalen hade gärna önskat vara osynlig i denna stund, ty han gissade, att madame Henriette kom för att begära något av honom; när en drottning, som han behandlat så, visade sig med småleende i stället för hotfull min — då kom hon säkert också i egenskap av bönfallande.
— Herr kardinal, sade den höga gästen, jag ämnade först tala med min svägerska drottningen om det, som fört mig till er, men jag besinnade, att politiska angelägenheter egentligen tillhöra männen.
— Madame, svarade Mazarin, var övertygad om, att ers majestät förvirrar mig genom denna smickrande utmärkelse.
— Han är mycket artig, tänkte drottningen, skulle han väl ha gissat min avsikt?
De hade nu kommit in i kardinalens kabinett. Han bad drottningen taga plats, och när hon slagit sig ned i hans länstol, sade han:
— Meddela nu edra befallningar till den vördsammaste av alla edra tjänare.
— Ack, min herre, svarade drottningen, jag har förlorat vanan att giva befallningar och i stället vant mig vid att bedja. Jag kommer hit för att bedja er om en sak och skall känna mig alltför lycklig, om ni vill bönhöra mig.
— Jag hör er, madame, sade Mazarin.
— Herr kardinal, det är fråga om kriget, som min gemål, konungen, för mot sina upproriska undersåtar. Ni vet kanske inte, att det kommit till inbördeskrig i England, och att man inom kort skall föra detta krig på ett ännu mer avgörande sätt än hittills.
— Därom är jag alldeles okunnig, madame, svarade kardinalen med en lätt axelryckning. Ack, våra egna oroligheter upptaga så mycken tid och möda för en stackars svag och oduglig minister som jag!
— Nåväl, herr kardinal, fortfor drottningen, jag vill då säga er, att min gemål, Karl I, står i begrepp att leverera en avgörande drabbning. Om han lider nederlag … (Mazarin gjorde en rörelse.) Ja, man måste vara beredd på allt … om han lider nederlag, önskar han taga sin tillflykt till Frank-
