bland de hovmän, som voro angelägna om att få uppvakta honom, och mitt i en prakt, som tävlade med konungamaktens, gick hon nu och fattade den ensam och avsides stående lord Winters hand. Arma, fallna drottning, för vilken, till följd av etikettens lagar, alla ännu bugade sig, men som i själva verket blott ägde en enda arm, på vilken hon kunde stödja sig!
— Sak samma, sade Mazarin, då han blivit ensam, det var en ömtålig situation; jag hade en svår roll att spela! Men jag har ingenting sagt varken åt den ena eller den andra. Hm, den där Cromwell är en hårdhänt kungajägare; jag beklagar hans ministrar, om han någonsin skaffar sig sådana. Bernouin!
Bernouin inträdde.
— Se efter, om den unge mannen med svarta jackan och kortklippta håret, som ni nyss förde in till mig, ännu finns kvar i palatset.
Bernouin gick ut och återvände strax därefter med Comminges, som var på vakt.
— Monseigneur, sade Comminges, då jag ledsagade den unge mannen, efter vilken ers eminens frågar, närmade han sig glasdörren till galleriet och betraktade med mycken förundran något föremål, antagligen den vackra tavlan av Rafael, som hänger mitt emot dörren; därefter stod han en stund tankfull och gick så utför trappan. Jag tyckte, jag såg honom stiga upp på en grå häst och rida ut från borggården. Men hur är det, ämnar monseigneur sig inte till drottningen?
— Varför det?
— Min onkel, herr de Guitaut, sade mig nyss, att hennes majestät fått underrättelser från fronten.
— Jaså, då skyndar jag till henne.
I detsamma inträdde herr de Villequier, som kom för att å drottningens vägnar söka kardinalen.
Comminges hade sett ganska rätt. Mordaunt hade i själva verket gjort, som han berättat. Då den unge mannen gick genom galleriet, som låg parallellt med stora galleriet med glasdörrarna, hade han varseblivit lord Winter, vilken väntade på drottningen.
