Vid denna anblick stannade Mordaunt tvärt, icke för att beundra Rafaels tavla, men liksom trollbunden av någon förskräcklig syn; hans ögon vidgades, en rysning genomilade hans kropp, man skulle kunna tro, att han ville genombryta den glasvägg, som skilde honom från hans fiende. Om Comminges sett det hatfulla uttryck, varmed den unge mannens blickar voro riktade mot Winter, skulle han ej ett enda ögonblick betvivlat, att denne engelsman var hans dödlige fiende. Han stannade dock, utan tvivel för att överlägga, ty i stället för att följa sin första impuls, som var att rusa rätt fram till lord Winter, steg han långsamt utför trappan, lämnade med sänkt huvud palatset, och med blicken fäst på gallergrinden, väntade han att drottningens vagn skulle köra ut från borggården.
Han behövde ej vänta länge, ty drottningen hade knappt stannat en kvart hos Mazarin, men denna kvart tycktes som ett sekel för den, som väntade; äntligen rullade den tunga maskin, som man då för tiden kallade kaross, bullersamt ut genom gallerporten, och Winter, som åter satt till häst, lutade sig intill vagnsfönstret för att tala med hennes majestät.
Hästarna sattes i trav på vägen till Louvre, där vagnen körde in. Innan madame Henriette lämnat karmeliterklostret, hade hon tillsagt sin dotter att vänta henne i palatset, vilket drottningen länge bebott och lämnat blott därför, att deras nöd i dessa gyllene salar föreföll henne ännu mer tryckande.
Mordaunt red efter vagnen. När han sett den köra in under den mörka valvgången, red han tätt intill en mur, som låg i skuggan, och höll sig där orörlig mitt ibland Jean Goujons sirater, lik en basrelief, föreställande en ryttare. Han väntade, som han redan gjort vid Palais-Royal.
