— Nej, men jag kan berätta en saga, en riktig trollsaga, det ansvarar jag för.
— Gör det då, min herre, jag tycker mycket om sagor.
— Nåväl, hör på då, monseigneur. Det var en gång en drottning … en mäktig drottning över ett av de största riken i världen. Så var där också en minister, som först sökte behaga henne så mycket som möjligt, men sedan, då det ej lyckades riktigt, önskade tillfoga henne mycket ont. Försök inte att gissa vem, monseigneur! Alltsammans tilldrog sig långt innan ni kom till det rike, där denna drottning härskade. En dag anlände till hovet en ambassadör, så tapper, så ståtlig och elegant, att alla kvinnor förälskade sig i honom, och att drottningen själv, utan tvivel som ett vedermäle för det förtjänstfulla sätt, varpå han behandlat statens angelägenheter, var nog oförsiktig att skänka honom ett visst smycke, så märkvärdigt och kostbart, att det icke kunde ersättas. Som detta smycke givits henne av konungen, uppmanade ministern den senare att påyrka, att drottningen skulle bära det på en snart förestående bal. Jag behöver inte säga er, monseigneur, att ministern visste, att smycket följt med ambassadören, vilken redan befann sig långt bort på andra sidan havet. Den mäktiga drottningen var förlorad, djupare sjunken än den ringaste av sina undersåtar, ty hon föll från höjden av hela sin storhet.
— Verkligen! utbrast Mazarin.
— Nåväl, monseigneur, fyra män beslöto då att rädda henne. Dessa fyra män voro inga furstar, inga högt uppsatta personer, icke ens rika … de voro fyra soldater med modigt hjärta, säker arm och goda klingor. De begåvo sig av. Ministern hade kännedom om deras resa och ställde ut sitt folk på vägen för att hindra dem att komma fram till målet. Tre av dem sattes efter hand ur stridstillstånd av de många angriparna, men en enda uppnådde hamnen, dödade eller sårade dem, som ville hejda honom, for över havet och återförde smycket till den höga drottningen, som nu på den utsatta dagen kunde fästa det på sin axel, vilket så när hade bragt ministern på fall. Vad säger ni om ett sådant drag, monseigneur?
— Storartat! sade Mazarin eftertänksamt.