— Och dessa män äro i Frankrike, mylord?
— Det tror jag åtminstone.
— Säg mig deras namn, jag har kanske hört dem nämnas och skulle måhända kunna hjälpa er i edra efterforskningar.
— Den ene av dem var chevalier d'Artagnan.
— Ah, mylord, om jag inte bedrar mig, är chevalier d'Artagnan löjtnant vid musketörerna. Jag har hört hans namn, men märk väl, jag är rädd, att den mannen står helt på kardinalens sida.
— Det vore i så fall en olycka till, svarade Winter, och jag vore då frestad att tro, att vi verkligen äro övergivna av Gud.
— Men de andra, återtog drottningen, som klängde sig fast vid detta sista hopp, liksom den skeppsbrutna vid spillrorna av skeppet, de andra, mylord?
— Namnet på en av de andra hörde jag händelsevis, ty innan de fyra adelsmännen inläto sig i strid med oss, sade de oss sina namn; han hette greve de La Fère. Men vad de två övriga beträffar så har jag till följd av vanan att kalla dem vid deras antagna namn kommit att glömma deras verkliga.
— Ack min Gud! Det vore ändå högst viktigt att återfinna dem, eftersom ni tror, att dessa tappra ädlingar kunde vara konungen så nyttiga.
— Ack ja, om de äro desamma som förr. Sök i ert minne, madame. Kanske ni hört talas om, att drottning Anna av Österrike en gång räddades ur den största fara, i vilken en drottning kan sväva?
— Ja, på den tiden, då hon älskade hertigen av Buckingham. Jag tror, att det var fråga om några diamanter.
— Just det ja, madame. Det var dessa män, som då räddade henne, och jag småler av medömkan, då jag tänker på, att om ni inte känner dessa ädlingars namn, är det endast därför, att drottningen glömt bort dem, i stället för att göra dem till de första herrarna i sitt rike.
— Nåväl, mylord, ni måste söka reda på dem; men vad förmå väl fyra män eller rättare tre? Ty jag säger ännu en gång, att ni inte bör räkna på herr d'Artagnan.
