— Det vore en god klinga mindre, madame, men de tre andra skulle ändå återstå tillika med mig. Och fyra tillgivna män kring konungen för att skydda honom mot hans fiender, omgiva hans person under striden, bistå honom med goda råd, ledsaga honom på hans flykt … det skulle vara tillräckligt, icke för att göra konungen till segrare, men för att rädda honom, om han besegrades och hjälpa honom att komma över havet. Mazarin må säga vad han vill, men om er kunglige gemål blott kommer över på fransk mark, skulle han där finna lika många tillflyktsorter och fristäder som havsfågeln under stormen.
— Sök, mylord, sök efter dessa ädlingar, och om ni finner dem och de samtycka att med er begiva sig till England, giver jag dem den dag, då vi åter uppstiga på tronen, var sitt hertigdöme och dessutom så mycket guld, som skulle behövas för att köpa slottet Whitehall. Sök därför efter dem, mylord, gör det, jag besvär er!
— Jag skulle nog det, madame, svarade Winter, och skulle troligen finna dem, men det fattas mig tid. Glömmer ers majestät, att konungen väntar på svar, och att han väntar med ängslan.
— Ah, då äro vi förlorade! utbrast drottningen med ett krossat hjärtas smärta.
I detta ögonblick öppnades dörren, den unga Henriette inträdde, och med den beundransvärda styrka, som utgör mödrars hjältemod, kvävde drottningen sina tårar i djupet av sitt hjärta och tecknade åt Winter att byta om samtalsämne.
Men denna rörelse, så snabb den än var, undgick ej den unga prinsessans blickar; hon stannade på dörrtröskeln, drog en suck och vände sig till drottningen med orden:
— Varför döljer ni alltid edra tårar för mig, min mor?
Drottningen smålog blott, i stället för att svara.
— Mylord, sade hon, jag har åtminstone vunnit en sak på att blott till hälften vara drottning, nämligen den, att mina barn kalla mig mor i stället för madame.
Därpå fortfor hon, vänd till sin dotter:
— Vad vill du, Henriette?
