— Min mor, svarade den unga prinsessan, en kavaljer kom nyss in i Louvre och anhåller nu att få betyga ers majestät sin vördnad. Han kommer från armén och säger sig ha ett brev att tillställa er, från marskalk Grammont, tror jag.
— Ah, sade drottningen till Winter, de Grammont är en av mina trogna vänner. Men ni ser nu, bäste mylord, hur torftigt vi äro betjänade, då min dotter måste införa främmande till mig.
— Hav förbarmande med mig, madame, sade Winter, ni förkrossar mig!
— Vem är denne kavaljer, Henriette? frågade drottningen.
— Jag såg honom genom fönstret, madame. Det är en ung man, som tycks vara knappt sexton år och som kallas vicomte de Bragelonne.
Drottningen gjorde småleende en rörelse med huvudet, den unga prinsessan öppnade åter dörren, och Raoul visade sig på tröskeln.
Han tog några steg mot drottningen och knäböjde.
— Madame, sade han, jag medför till ers majestät ett brev från min vän, greve de Guiche, som sagt sig ha den äran att vara en av edra tjänare. Detta brev innehåller en viktig underrättelse och uttrycker hans djupa vördnad för eder.
Då greve de Guiches namn uttalades, spred sig en rodnad på den unga prinsessans kinder. Drottningen betraktade henne med en viss stränghet.
— Du sade ju, Henriette, att brevet var från marskalk de Grammont.
— Det trodde jag också, stammade den unga flickan.
— Det är mitt fel, madame, inföll Raoul. Jag anmälde mig verkligen såsom kommande å marskalk de Grammonts vägnar, men som han var sårad i högra armen, kunde han inte själv skriva, utan lät greva de Guiche tjäna som sekreterare.
— Har slaget stått redan? frågade drottningen, i det hon gav Raoul ett tecken att stiga upp.
