Vicomte de Bragelonne, som har äran överlämna detta brev till eder, är en vän till min son, vars liv han räddat; han är en ädling, åt vilken ers majestät kan helt och hållet anförtro sig, i den händelse ers majestät skulle vilja sända mig någon muntlig eller skriftlig befallning.
Jag förblir alltjämt ers majestäts vördsamme tjänare
I det ögonblick, då brevet rörde sig om den tjänst Raoul
gjort greven, kunde han icke avhålla sig från att vända
huvudet mot den unga prinsessan, och han läste då i hennes ögon
ett uttryck av oändlig tacksamhet mot honom. Det fanns intet
tvivel mera: Konung Karl I:s dotter älskade hans vän.
— Slaget vid Lens blev alltså en seger! utropade drottningen. De äro lyckliga här … de vinna fältslag! Ja, marskalk de Grammont har rätt, detta ändrar sakernas utseende för dem, men jag är rädd att det inte gagnar oss, utan kanske snarare tvärtom. Denna underrättelse är helt färsk, min herre, fortfor drottningen, och jag tackar er för att ni skyndat att meddela mig den. Utan er och utan detta brev hade jag först i morgon, kanske i övermorgon, sist av alla i Paris, fått kännedom därom.
— Madame, svarade Raoul, Louvre är det andra palatset i ordningen, dit denna underrättelse anlänt. Ännu känner ingen den, och jag svor greve de Guiche att lämna detta brev i ers majestäts händer till och med innan jag omfamnade min förmyndare.
— Er förmyndare … är han en Bragelonne som ni? frågade lord Winter. Förr i världen kände jag en Bragelonne. Lever han ännu?
— Nej, min herre, han är död, och det är efter honom min förmyndare fått ärva det gods, vars namn jag bär.
— Och er förmyndare, min herre, frågade drottningen, som ej kunde underlåta att fatta ett visst intresse för den vackre ynglingen, vad heter han då?
— Greve de La Fère, madame, svarade den unge mannen, i det han bugade sig.
